Adam Wessman Ek

Det är med stor sorg och djup respekt vi tar emot nyheten om Adam Wessman Eks bortgång. Adam, en ljusets gestalt i våra liv, har tragiskt nog lämnat oss alldeles för tidigt.

Våra tankar går till Adams nära och kära under denna svåra tid. Vi delar deras sorg och förlust, och vi står med dem i minnet av en särskild människa som har lämnat ett bestående intryck på oss alla.

Adam Wessman Ek, du kommer alltid att saknas, men aldrig glömmas. Vila i frid.

Adams text

Det bästa jag vet här i livet är det personliga utbytet man får genom att träffa och umgås med intressanta personer. För att orka ta den där spontana roadtrippen till en vän, strosa runt en hel sommardag i en ny stad eller bara besöka favoritfiket runt hörnet från min lägenhet så krävs ork och energi. För det mesta vi gör med våra kroppar innefattar våra muskler på något sätt. Dessa muskler som min diagnos gör så att de sakta men säkert försvinner.

Jag är en social man på 36år som bor mitt i Jönköping. Mina dagar fylls i dagsläget med ett heltidsjobb som kommunikatör. Men jag har alltid ett projekt eller två igång vid sidan av mitt ordinarie jobb då det är lite för roligt och givande att skapa häftiga saker ihop med duktiga kreatörer. 

När jag har tid till annat så hittas jag antagligen på favorit caféet eller favorit puben samtalandes med någon över något oerhört intressant. 

Det finns dock alltid något i bakhuvudet som påminner mig om verkligheten emellanåt. 

Jag kommer kunna göra färre och färre saker som de flesta andra tar för givet. Jag kommer bli mer och mer isolerad. Hur länge kommer jag få behålla den lilla styrka jag har kvar så jag kan fortsätta jobba med det jag brinner för? Hur länge kan jag obehindrat umgås med vänner och familj? Hur länge kommer jag kunna andas själv?

Utan tillgång till behandling så finns inga svar på mina frågor. Jag får då leva i ovisshet och med vetskapen att jag kommer så småningom inte ha någon muskelstyrka kvar. Vara totalt beroende av en maskin för att kunna ta mina andetag och absolut bli en fånge i min egna kroppar.

Det värsta är att behandling finns framför näsan på mig. Den finns i Sverige. Men jag får inte ta del av den. 

För mig hade tillgång till behandling betytt en stor trygghet och en rejäl dos hopp om framtiden. Det hade också betytt att jag hade kunna fortsätta leva mitt liv som jag vill.